~

Ibland får jag lite panik, när jag inser att min barndom iprincip är över. Jag är inte dendära lilla söta klara som man ser som helt oskyldig. Jag minns när det värsta som kunde hända va när jag inte hittade min favoritdocka eller om jag fick ett skrapsår på knäet. Barndomen går så himla fort och plötsligt inser man att man snart är påväg ut i vuxenlivet, nu är mina föräldrar inte insatta på att jag är en oskyldig liten tjej längre, även fast jag inte är så farlig så gillar dem att lura sig själva att tro saker om mig, så var det aldrig förr. Jag vill inte bli vuxen och behöva jobba och få familj osånt. Jag är rädd för att bli en vanlig svensson, - bortglömd - en i mängden..


Gamla bilder från när man inte tänkte så mycket på annat än då'et